Nu är vi nästan helt redo...

Igår skruvades det skötbord och spjälsäng här hemma. Själv var jag mest behjälplig när makens händer inte räckte till. Skruva möbler är inte riktigt min grej. Jag står hellre för "piffet" när skruveriet är klart. Det kändes lite märkligt att inreda vårt barns rum. Han är ju så nära men ändå då långt borta. Jag känner hur han rör sig i min mage mest hela tiden, men ändå vet jag ju inte vem han är ännu. Visst är det väl lite konstigt ändå?

Vi är båda mycket nöjda med resultatet. Nu är det bara att vänta på huvudpersonen... <3

Det var ett jä-la pilljobb att sätta upp apan på väggen. Hade jag haft tillverkaren bredvid mig hade jag nog strypt honom eller henne låååångsamt. För strypa folk är väl helt legitimt när man är gravid och saker och ting jävlas?